Konstigt hur livet kan bli. När jag var ung trodde jag att jag var odödlig och hela livet som var sååå låångt låg framför mig. Sedan skaffar man familj och har ett antal roliga men också rätt kämpiga år tills barnen är självgående och man får fritid igen :-)
Sedan kommer tiden då man har ett jobb, tjänar så att det går runt och börjar göra allt det där man inte hade tid eller råd med förut. Resa, köpa sjysta prylar. Sen blir ens livskamrat allvarligt sjuk och där står vi, snuvade på de där åren när vi skulle göra allt det vi drömt om. Det är nu man inser att det inte fungerar med uppmuntrande tillrop i stil med "tänk positivt", "det kunde varit värre". Jag är nära att slå ihjäl den som säger något sådant. Livet är orättvist och dystert. Ändå måste man kämpa vidare och försöka gjädja sig åt något man kan göra, som sitta i trädgården och lukta på blommorna.