Förut sa jag ofta att "det kan vi göra när vi blir pensionärer" om allt möjligt, men så är det inte i verkligheten. Skjut inte upp era önskedrömmar för länge, det kanske blir för sent!
Men så här är livet, vi kämpar på ett tag till ....
lördag, juli 9
Tiden går ...
Idag är det 46 år sedan jag och min man Stefan träffades. Vi förlovade oss ett år senare, samma datum och gifte oss samma datum 1977 när vi väntade vårt första barn. Stefan fick en stroke för precis två månader sedan och han var hemma på permission från rehab idag. Han överlevde med liten marginal denna gång också. Liksom efter den förra stroken 2000 och när han trillade ner från taket och "bara" slog armbåden ur led och bröt båda benen i höger arm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Så skönt att höra att det går framåt för Stefan och att han kunde fira Er bröllopsdag hos familjen. Hälsa så gott från dom tokiga Trosa-borna.
Och du har så rätt, man skall förverkliga sina drömmar nu om man har möjlighet till det, inte vänta tills längre fram för då blir det kanske för sent.
Skicka en kommentar